HÄMNAS?!


Berthold fortsatte att tala om sin barndom, om alla straff och hur han kunde stå ut med dem.

"Du måste ju förstå att jag trodde på dem. När mina lärare sade att det var för att jag skulle bli en bättre kung, då trodde jag det. Jag ville väl tro det, för att det skulle vara någon mening med all dendär smärtan.

Men som jag längtade efter att bli kung...! Ju mera ont det gjorde, desto mera tröstade jag mig med drömmar. Kanske var det efter någon särskilt plågsam bestraffning som jag började drömma om Lansinaa? Att jag skulle erövra det. Jag skulle göra Bertholia till en sjömakt och kanske bli jämförd med Berthold I. Du vet, han som besegrade silvarerna och grundade landet. Precis som han skulle jag också ha grundat något..."

"Kanske har han inte ens funnits", kunde Hariberth inte låta bli att sticka emellan. "Eller om han fanns, var han väl bara en vanlig mänska. Säkert har han inte gjort hälften av det som berättas om honom."

"Äh. Du lyssnar för mycket på silvarerna." Men han var inte allvarlig nu heller. "Det får väl vara som det vill med det, Hariberth. Ändå var han ju en hjälte för mig. När jag var pojke, trodde jag på allt som berättades om honom, också det mest omöjliga. Framför allt det. Jag ville att han skulle ha lyckats med det också. Det ville jag också göra. Jag tror det var därför som jag bestämde mig för Lansinaa - just för att det var så omöjligt. Om jag kunde erövra det landet, då skulle jag kanske kunna känna mig nöjd. Det skulle liksom uppväga allt det andra..." >>>