HÖGTRAVANDE

Berthold fick läsa hans text. Fortfarande kom han ihåg hur det kändes. Upprivande. Nu var den inte bara hans längre, den var Bertholds också. Berthold kunde också tänka på den och komma med synpunkter.

"Jag vet inte..." Berthold skrapade sig i nacken. "Det låter inte riktigt som du. Jag hade nog väntat att du skulle låta på ett annat sätt... Enklare, mera som när du pratar, kanske. Inte så högtravande."

Högtravande. Jo, det var det väl. "Men det var så länge sedan", försökte han förklara. "Kanske var jag bara femton eller sexton när jag skrev detdär... och jag trodde väl att det måste vara såhär..."

Jo, så skulle det vara... för att vara bra. Han ville att det skulle låta bra... Men han mindes också hur svårt det var. Hur länge det tog, innan han blev klar med dedär korta styckena. Hur han måste kämpa för att orden skulle lyda honom. Istället var det nästan tvärtom, orden som drog iväg med honom, bestämde vad han skulle tänka...!