ÄRA OCH VANÄRA

Hariberth tänkte ett tag på det som Berthold hade sagt, om straffen och drömmarna.

"Ära som motvikt till vanära...", sammanfattade han.

"Vanära?" Berthold förstod inte alls. "Varför skulle jag ha känt mig vanärad? Jag har ju sagt att jag trodde på det de sade. De hade ju talat om för mig varför jag måste stå ut med dendär... behandlingen."

"Jaha. Och du skulle förstås bara ha nickat och gett dem klartecken att börja. Varsågod, slå mig bara. Det låter verkligen inte som du." Nej, det stämde inte. Det kunde inte stämma.

Berthold frustade till, men han var inte bara road. Han tyckte nog att han lät för säker på sig själv. "Jaså, din spoling. Du har åsikter om hurudan jag var som pojke, fast det var långt innan du föddes. Nå, berätta då. Det skall bli intressant att höra."

"Bli inte arg, morbror. Men jag vet ju hur du är nu..."

Jo, han hade faktiskt åsikter. Inte på det sättet som Berthold kanske trodde. Att han skulle ha funderat på hans barndom och kommit fram till det ena eller det andra. Inte alls. Men nu när de talade om den, hade han ändå åsikter. De kom fram just då.