NEDSTÄMD

Visst var hon orolig. Kanske hade hon jämt varit orolig för honom, fast hon försökte låta bli. Hon ville ju att det skulle gå bra...

Steg i korridoren fick henne att lägga ner pennan och bara lyssna. Hon kände igen Hariberths gång, även om den verkade mera dröjande än vanligt, som om han inte riktigt visste vart han var på väg. Men ett ögonblick senare hördes en försiktig knackning och sonens huvud blev synligt i dörröppningen.

"Mor", sade han tveksamt, "får jag komma in?" Han tog några osäkra steg in i rummet, men vände sedan och slog sig ner i detdär soffhörnet han brukade sitta i som liten.

Wiba satte sig bredvid honom i soffan. Säkert var det viktigare att hon lyssnade på Hariberth än att hon blev klar med räkenskaperna, men ändå tog det emot. Hennes röst lät lite ansträngd, när hon frågade: "Hur är det med dig idag, Hari? Har det hänt något ledsamt?"

Just som hon sade det, insåg hon att Hariberth hade varit nedstämd ett bra tag. Faktiskt kunde hon inte komma ihåg när han hade lett sist. Han hade blivit mera sluten också, men hon hade bara tänkt att det hörde till åldern. Fastän han ännu såg ut som ett barn, skulle han snart fylla fjorton och tänkte säkert mycket på vad det skulle innebära att bli man...

Men nu var det väl inte det han grubblade över. Hon kom ihåg något annat också. Dendär första dagen, när han kom tillbaka från skolan - det hade varit något konstigt med honom då också. Nästan med detsamma hade han dragit sig undan henne och alla andra som ville hälsa honom välkommen. Så det verkade som om han hade tagit med sig dendär nedstämdheten från Berthburg. >>>