KRONPRINS

Berthold såg upp. Deras ögon snuddade vid varandra, men möttes ändå inte. Fortfarande var han kvar där borta någonstans. De blå ögonen var inte alls så klara som de brukade. Han skulle nästan ha kunnat kalla dem drömmande. "Jag var ju kung, Hariberth", sade han mjukt. "Det var det enda som betydde något.

Till och med när jag var barn, var det så. Då var jag kronprinsen, han som skulle bli Bertholias näste härskare. Man hade så mycket bestyr med mig. Det fanns en hord av tjänstefolk som bara hade mig att sysselsätta sig med. Några hängde jämt efter mig, som ett slags svans. Säkert var jag inte gammal, när jag började förstå att jag var något mycket märkvärdigt.

Men så roligt var det ju inte. Leka hann jag väl aldrig med. Jag gick i skolan, men det var ju så mycket annat också. Så många högtidligheter. Ibland skulle jag bara stå stilla, i flera timmar. Andra gånger skulle jag säga något också och det hade jag förstås övat på. Det var så noga hur det skulle låta. Jag fick inte göra fel. Mina lärare var vördnadsfulla, men inte det minsta överseende. Om jag inte skötte mig, blev jag hårdare straffad än någon annan pojke. Det var också för att jag skulle bli kung. Jag skulle härdas inför uppgiften, hette det. Det enda roliga var väl att tänka framåt. En dag skulle jag inte behöva ta emot flera straff. Då skulle det vara jag som bestämde..." >>>