VALMÖJLIGHET

"Jag tyckte ju om att vara hochherrinna", försökte Wiba förklara. "Det var det som var problemet. När den första osäkerheten hade gått över, märkte jag att jag inte bara skulle klara av att styra Adalheim utan också tycka om det. Jag kände en tillfredsställelse som jag inte alls hade väntat. För första gången hade jag fått något att bry mig om, det var väl det som kändes så bra. Jag tyckte om att ha ansvar, att känna mig behövd.

Men därmed kom också oron. Ju viktigare hochherrskapet blev för mig, desto mer började jag oroa mig. Hur skulle det bli med Adalheim i framtiden? Vad skulle hända med allt som jag hade åstadkommit? Vem skulle fortsätta med allt som ännu bara var påbörjat? Eftersom jag inte hade någon arvinge, så skulle hochherrskapet gå tillbaka till kronan. Antagligen skulle det falla i händerna på Rabe, Bertholds son - och det kunde jag bara inte tänka mig. Han lovade att bli minst lika krigstokig som sin far.

Jag kunde förstås gifta mig igen. Många rådde mig till det. Men det kändes inte heller bra. Om jag gjorde det, då skulle jag bara bli hochherrfrau igen...

Men så ingrep ödet... Ja, det var nog så jag såg det. En morgon låg det ett hittebarn i en korg vid porten..."