WIKI
är inte att gå på linje.
I Linus på linjen finns en händelseföljd. Först händer det ena och sedan det andra. Man måste hänga med från början.
Inget fel på det, men så kommer det inte att vara här. Här kan man börja var som helst och också fortsätta som man vill. Läsaren får följa sina infall - precis som författaren. Att läsa blir som att lägga ett pussle. En bit läggs till en annan och så kan man börja gissa. En bild framträder, klarare och klarare.
Det kan vara ett bra sätt att berätta om sin inre värld. Ibland förstår man kanske mera genom att bara ana...?
Här ändå ett förslag till början.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Att följa en linje... Orsakssamband, tidsordning, följdriktighet... Du har nog rätt i att inte alltid följer vare sig tiden, livet eller en enskild människa en linje. Samtidigt kan det vara orosskapande att till slut inte försöka sy ihop sina intryck till en bild, ett sammanhang.
Det är väl som med yin och yang - de flesta behöver både-och. Ibland struktur och förutsägbarhet, ibland frihet att låta saker bli som de blir.
Och det där med att gå bakom orden, ana... det fungerar bra så länge som den ordlösa kommunikatören är ganska tydlig med sina signaler... förutsatt att den har en strävan efter att nå fram, såklart. För att man ska kunna höra vad en människa som inte riktigt strävar efter att nå fram signalerar, krävs att lyssnaren har möjligheten att vara alldeles, alldeles stilla... och det är det svårt att vara, så som tillvaron ser ut idag...
Ja, bara några lösa tankar och associationer jag får av det du skriver. Inget budskap, direkt! :-)
Visionary: Hur ofta tycker du att kommunikation fungerar till 100%...? Bäst går det väl att kommunicera om lätta handfasta saker... men vill man skildra ett större sammanhang är det lätt hänt att både man själv och de mänskor som man kommunicerar med tappar tråden.
När jag skrev på min bok, var det ansträngande att hålla i alla trådar. Varenda gång jag satte mig ner för att skriva, måste jag först samla ihop alla trådarna: Har jag skrivit om dethär förut och på vilket sätt? Och hur skall jag knyta ihop det nya med det gamla...? Dethär blev ett stort arbete, när enbart strukturen var ett par hundra sidor lång. Jag gjorde mindmaps för att behålla översikten... men tänkte inte på att mina läsare inte hade tillgång till dem... och till sist blev arbetet för stort och tungt också för mig.
En intressant upptäckt var att trots all den möda jag hade gjort mig, så förstod inte mänskor det som jag ville att de skulle förstå. De tolkade allt utifrån sina egna erfarenheter... och det kunde bli en ganska stor skillnad mellan våra upplevelser. Dethär tror jag man måste acceptera... kanske i all kommunikation. Med nära mänskor kan man försöka att minska avståndet mellan givet och mottaget budskap, men inte så lätt när det gäller böcker och andra konstprodukter. Man behöver bara läsa recensionerna och kommentarerna till en film, för att märka hur sant dethär är. Först sker ett urval. Vad fäste jag mig vid, vad är viktigt... för mig? Sedan kommer ännu tolkningen. Vad var det egentligen som hände och vilken betydelse hade det... i filmen, i livet, för mig...
Så dethär är ett försök att skicka ut delar av min fantasivärld... utan att bestämma tolkningen. Det betyder inte att jag inte har en tolkning. Jag har en stark känsla av sammanhang... men jag förstår nu at den kan jag inte överföra, inte exakt. Försöker jag mig på det, blir både jag och läsarna utmattade. Däremot kan jag ge små bitar... som kanske kan sys ihop... på många olika... meningsfulla... sätt.
Fast jag tror du tänkte på en alldeles särskild kommunikation, när du skrev dehär raderna. Vet inte varför jag fick den känslan..? :)
Tack för dina tankar!!
Jag tror att kommunikation kan fungera till 100% i små, korta ögonblick, där man egentligen möts på något... metafysiskt plan. Orden som sägs/skrivs täcker verkligen inte in alla aspekter som ingår i "att verkligen få kontakt", kommunikationen sker på en massa osynliga och odefinierbara nivåer samtidigt, och framför allt handlar det om oerhört korta ögonblick, som dessutom inte går att styra så att man kan nå fram när man vill... det är ganska häftigt, tycker jag! :-)
Och den sortens kommunikation jag tänker på här, är förstås inte den som handlar om "vill du räcka mig smöret"... ;-) Utan de där verkliga mötena mellan själar.
När det gäller "konst" av alla de slag, så tror jag att "man" har en bild i sig själv av att det är tillåtet eller kanske t o m önskvärt att mottagaren ska tolka budskapet på sitt eget sätt. Ganska sällan träffar man på författare eller konstnärer som blir förbaskade för att mottagarna missförstått deras intention. Jag tycker nog att mellanmänsklig kommunikation är svårare... eftersom den handlar om en relation som utvecklas, och då blir det viktigare att budskapet når fram någorlunda så som det var avsett... för annars kan relationen utvecklas åt håll som man inte alls ville.
Och kanske är det så att det vi skapar på bloggarna, upplevs som ett mellanting mellan litteratur och personlig kommunikation? För jag upplever ganska ofta det du beskriver, att det jag skriver på bloggen tas emot (och kommenteras) på sätt som jag inte ens anade var möjliga, när jag skrev mitt inlägg. Jag kan bli ganska frustrerad när jag märker att någon fullständigt projicerar sina egna tankar på mig... tolkar in saker som inte finns där, inte ser vad jag faktiskt förmedlar... det blir svårt att bemöta. Så ibland låter jag bara bli att bemöta... :-)
Generellt är det nog ändå så, att ju mer "rakt på sak" och i klartext man formulerar det man vill förmedla, desto närmare ens "avsändar-avsikt" kommer mottagaren i sin tolkning. Den som känner igen sig i det du kallar dina "fantasier" kan säkert tolka det du skrivit på det sätt som du avsåg när du skrev... och de flesta tolkar det nog som... sagor, där tolkningen är fri, och det du skrivit fyller en bra och viktig funktion just för att det låter läsaren spinna iväg i egna tankar som den mår bra av att få utforska.
Och faktiskt hade jag nog inte en särskild kommunikation i tanken när jag skrev mina funderingar... ;-) Fast jag kan verkligen förstå om du tolkade mig så! :-)
Tack själv för det du förmedlar. Jag tror att vi möts ibland, i sådana där ögonblickliga metafysiska stunder. För mig är det värdefullt.
Visionary: Ja, möten, själsliga möten, är nog mycket mer än ord. Det finns en öppenhet och en vilja att förstå... som kan göra att personerna känner sig förstådda, fast orden var missvisande... Det är... ganska häftigt! :)
Jag funderar lite på detdär du skrev om konstnärer. Tror nästan att orsaken till att de inte blir frustrerade... är att de är så vana vid att inte bli förstådda! Jag kan inte förstå annat än att drivkraften bakom all konstnärlig verksamhet, djupast sett, är att kommunicera... Visst vill man göra sig märkvärdig också, men det tror jag är mest... en barnsjukdom. Eller en förvrängning av det äkta och ursprungliga behovet att få kontakt.
Ja, ibland vet man inte alls hur man skall svara... I denhär tiden, när så många mänskor skriver för publik, då gör vi kanske klokt i att börja se våra verk som 'konstprodukter'? Budskap som vi skickar ut och som andra får tolka som de vill och kan... För det mesta, sgs alltid, är ju avsikten hur god som helst...
Men nära relationer är något annat. Där behöver man nog bolla fram och tillbaka, försöka komma närmare och närmare...!
Tack igen för en intressant och genomtänkt kommentar!
Jag tycker om detta upplägg av din historia.Som ett skådespel eller rollspel.Där alla roller har sina egna karaktärer och bakgrund.I samspelet mellan de olika personerna föds en historia som inte är förutsägbar.Precis som i det verkliga livet ...
leosdream
Leosdream: I samspelet mellan de uppdiktade personerna, jag själv och de som läser kan det födas många historier. Tror jag. Hoppas jag. :)
Skicka en kommentar