DET KONSTIGA
Det var helt odramatiskt. Min chef tyckte det var synd, för jag var ju... gullig! Men tyvärr gick det inte längre att vi bara skulle ha tre adresser per dag. Kanske är du lite för klen för denhär sortens jobb? sade hon till sist.
Det konstiga hände någon tid efteråt. Jag träffade en av mina arbetskamrater på tunnelbanan, en äldre man, och han tackade mig... för vad jag hade gjort. De hade diskuterat det och känt att jag hade talat för dem också...
Jag kände mig häpen, glad, stolt. Tänk att jag hade kunnat betyda något för dem!
Men jag minns också en skyldig känsla. Själv var jag studerande. Jag var i Stockholm för att spara ihop pengar till en längre resa. Jag kom och gick som jag själv ville. De var nästan alla invandrare. Kanske ville de också säga upp sig, men vågade inte...?
Vidare kommer jag att tänka på filmen om Zorba...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad fint och rätt det låter! :-) Tack för att du berättar!
Tack... Allt som har att göra med uppsägningar och arbetsliv kommer upp nu, flera intryck än jag hinner skriva ner... Jag har ett starkt minne från när jag var femton år och insåg att jag förväntades gå till ett arbete, varje dag, ända fram till pensionen. - Jag kommer aldrig att orka, sade jag till mina föräldrar. Jag minns min övertygelse, jag VISSTE att jag inte skulle klara av det... och ändå har jag försökt, år efter år... övertalat mig själv, anpassat mig... och sett livsglädjen och hälsan sakta sippra bort. -Jag vill bli konstnär, sade jag som femtonåring, vid samma tillfälle. - Teckningslärare? förslog mina föräldrar. Men det kändes inte heller bra, inte alls upplyftande. Jag tror det är ramarna som jag inte klarar av, inte då, inte nu...
Ja... kanske är det nu som du ska bli konstnär? På riktigt, liksom? Fast det är väl inget liv rikt på pengar, förstås... och lite slantar behöver man nog ändå...
Kanske kan du hitta en kombination som passar dig, som ger både livsglädjen och inkomsten, i lagom proportioner. Det är väl så att när man levt tillräckligt länge (40 år, kanske?), så får man själv välja att sno ihop livet så som det passar en själv...? Jag tror det. Med åldern blir det lättare att vara en som inte passar in i normerna... jag tror det. Mer utrymme, liksom. Eller vad tror du?
Jo, så kan det kanske bli. Nu får jag ju flera möjligheter att hitta min egen kombination... av inkomster och skapande arbete.
Konstnär... Ja, det är nog inte så mycket en utkomst... som något som man är av naturen, som inte går att komma ifrån, verkar det som... En förbannelse, kan jag till och med tänka ibland... Men det finns också en vila där... om man väljer att se det så, inte blandar ihop det med att bli känd och erkänd... Man behöver inte, skall inte anpassa sig. Det är tillåtet att gå över gränser... tror jag.
Kanske är vi alla konstnärer i den meningen? Fyrtioårsgränsen är nog viktig. Man börjar inse att nuet är det enda som finns, egentligen...
Skicka en kommentar