TILLITEN
Jag blev för ivrig, det inser jag... och det kan jag leva med. Men det svåra just nu är tilliten. Vågar jag fortsätta att kommentera? Vill jag göra det? Vill ni ha mina kommentarer? Vad skall ni med mig till? Ni som är goda mänskor... och jag som nästan trivs bättre med bovar och banditer...
Tro inte att det är en slump att 'hjältarna' i mina fantasier är en avsatt tyrann och en riktig odugling...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kära carulmare, jag vill gärna ha dina kommentarer! De är insiktsfulla och kloka och jag tycker mycket om dem.
Det här att alltid, i alla lägen, vara snäll är inte alltid så bra. När du skriver att du hellre vill vara dig själv än snäll tycker jag att det är sunt. Och modigt.
Själv hör jag tyvärr till dem som ofta av feghet är "snäll" istället för ärlig. Och DET är inte snällt...
Kram fån qi
Kära du... ALLA är inte alls snälla, eller goda. De flesta är det inte. En del klarar att låtsas att de är det... och förr eller senare så lyser det fram att de inte är det, och då är det värre än att ha varit sig själv från början. Helt klart.
Värst är de som kommenterar anonymt, och som inte vill väl. De skadar en hel del. Så gör inte du - du ÄR dig själv, och det är bra! Du har många kloka och intressanta tankar, det är roligt att vända och vrida på filosofiska frågor med dig...
Det är sällan bara en persons "fel" när kommunikationen inte fungerar. Det blir mycket lättare missar i kommunikationen när man skriver än när man pratar. Saker kan också låta hårdare än de var menade, när man skriver, för att man inte orkar brodera med så många ord som man kan göra när man pratar...
Jag är ofta ärlig. Säger saker som människor inte vill höra... och då blir de arga på mig, och det kan bli trassligt. Ofta står jag för det jag har sagt, även om min avsikt inte var att såra... och ibland går det inte att komma vidare, förbi det jag har tyckt... men ofta gör det det. Människor har sagt "ärliga" saker till mig också, och jag har blivit sårad... en del har försvunnit på vägen, med andra har det gått att hitta andra vägar och t o m en ömsesidig acceptans för varandras... behov.
Jag tror att... vi som skriver väldigt personliga bloggar, kanske blir känsligare för kommentarer som visar att den som kommenterar kanske inte har läst så noga, eller inte har förstått. När man skriver så personligt som jag och en del andra gör, så kan det ibland vara svårt för dem som läser att riktigt förstå att det finns en vanlig, riktig människa bakom bloggtexten... Jag har tänkt på att en del, kanske ffa de som inte själva skriver bloggar, nog betraktar bloggaren så som de ser på en artist på en scen - dvs det är helt okej att totalsåga den om man inte är nöjd med underhållningen... ;-)
När jag läser en bloggtext som känns väldigt känslig och som om skrivaren är ur balans, då kan jag ibland vilja ge min sympati, men låter ändå bli att skriva för att jag vet att det kan bli så fel när den som skriver är ur balans... Det ÄR ju vanliga människor som skriver bloggar. Jag ser mina medbloggare som jag skulle betrakta dem jag möter irl... ibland hjälper jag bäst genom att inte säga något.
Jag hoppas att du kommer fram till att du vill kommentera igen. Vi ska nog hitta vägar... att nå varann. Tror jag. Var rädd om dig.
Tack, båda två...
Jag har svårt att hitta ord att svara. Det beror väl på att jag inte är färdig med mitt bearbetande ännu... Fast tilliten är nog återställd... Egentligen var den väl det redan innan, annars hade jag aldrig vågat lägga ut en text som denhär...
Qi: dina kommentarer är ofta mycket välavvägda, inte fega... Själv har jag svårare att låta bli utmaningar... och de senaste dagarna har jag haft lite mera energi att tillgå... Där ser man vådan av att ha överskottsenergi...!:)
Visionary: Det ÄR besvärligt att tala om känsliga saker i skrift. Man kan ju inte stanna upp genast och säga 'hördu, vad menar du egentligen med detdär? Vad lägger du in i detdär ordet?' Så det finns en större risk att missförstånd skall hinna lägga sig och förbli ouppklarade. - Men det känns nog bra mellan oss. Man behöver inte tänka lika om allt, man kan finnas tillsammans i alla fall. Jag tror att vi båda har så mycket... integritet... att vi kan klara av det.
Mera allmänt igen. Jag tror att dethär har rört vid något större, något som jag har tänkt på en längre tid. Det är något med dethär att skriva kommentarer... överhuvudtaget... som som jag inte tycker om. Jag har försökt fråga mig varför jag skriver kommentarer och kommit fram till tre svar:
1) För att jag blir inspirerad. Jag tror det är då som jag skriver de bästa kommentarerna. Dessutom gör jag det fort...!
2) För att någon har hälsat på hos mig. Då är det kanske inte lika lätt att komma på något att säga... men jag försöker göra det ändå. När ingen kommenterar hos mig, börjar jag känna mig ensam... och jag antar att det är lika för alla. Ett slags lämna inte ensam-skäl. Det handlar lika mycket eller mera om mig själv, om min egen rädsla. Jag känner kanske att jag själv blir lämnad ensam... om jag lämnar ensam.
3) Det tredje skälet är kanske ett slags... extremversion av det andra. Jag anar att jag inte har något bra att säga, inget som kommer att gå hem hos den andra... men tycker ändå att jag måste försöka...! Här finns helt klart en stor risk för att missförstånd skall uppstå.
Känner ni igen er? Detta tvångstänkande som utgår från den egna rädslan! Här finns i alla fall något för mig att peta i...! :)
Det var en bra och intressant uppdelning du gjorde, av skälen till att du kommenterar! Jag kan tänka mig att fler känner igen sig i det... Jag tror som du, att vi båda har såpass stark integritet att vi klarar att komma vidare även om vi inte ser lika på allt. Att vi båda får ut något av att just presentera våra olika synsätt för varann... för det allra mesta.
Och jag har tänkt på att... bloggosfären är kanske inte helt och hållet "representativ" för världen som man befinner sig i, i sin vardag. Jag har tänkt att...
En del skriver bloggar för att veta att de själva existerar. Som ett sätt att göra sig själv tydligare för sig själv, kanske utvecklas själv, fast helst på egna villkor.
En del skriver bloggar för att de gärna vill bli citerade i "den allmänna debatten"... vanligen politiska bloggar, skulle jag tro. Ett sätt att få synas som "journalist" eller "debattör", fast ändå vara lite anonym.
Vissa bloggar i dagboks-form, alltså mest för sin egen skull, men ändå med möjlighet för andra att ta del. Jag hamnar nog närmast den här kategorin, tror jag.
Några bloggar för familjens/vännernas skull, så att de ska slippa skriva tonvis med mejl jämt och ständigt... ;-)
En del använder bloggen som ett sätt att testa sin förmåga att just skriva - poesi eller prosa.
Vissa skriver bloggar som handlar om deras intressen/hobbys, och de hoppas nog ofta på att hitta likasinnade att dela intresset med.
En del är mer intresserade av att förmedla och leka med bilder, än ord.
Och väldigt många bloggar för att de har ett stort behov av "yttre bekräftelse"... väldigt många, som det verkar. Det är nog i den här kategorin som jag inte riktigt känner igen mig, och där det ganska ofta kan bli... kollisioner... mellan mig och den sortens bloggare. Jag har kolliderat med flera ur den här kategorin - för jag har trott att bloggaren vill utvecklas genom att den skriver om personliga saker, och jag har trott fel. Så jag har trampat på känsliga tår, när jag har kommit med råd eller egna reflektioner.
Jag har tänkt på att ganska många av de bloggar jag besöker, skriver om "besöksfrekvensen" på bloggen - och oroar sig om den går ner... det har jag svårt att känna igen mig i. Jag kollar ibland vilka som besöker min blogg och ser att det ibland vimlar av besökare och ibland är så gott som helt dött. Det bekymrar mig inte när det är tyst eller få besökare... jag skriver för att jag vill och behöver det.
Det är t o m så att jag medvetet "avskärmar" mig från tankar på vilka som läser min blogg, när jag skriver... för det allra mesta. Jag har insett att jag annars skulle "frisera" det jag skriver för mycket. Så blir ibland en del ledsna för att de tror att jag skriver om dem... när jag inte gör det, utan bara funderar i stort. Ibland till följd av något som vi har diskuterat på bloggarna, men inte alltid.
Jag tycker jättemycket om att kommunicera med andra. Nå fram, från båda håll... mötas, så gott det nu är möjligt. Det är en bonus med bloggandet, att jag har fått vänner via den - men det är inte för kommunikationen eller "läsarna" som jag skriver, primärt... Kanske är det därför som jag ibland väljer att inte kommentera hos andra, när jag känner att jag inte kan hitta rätt ord eller nivå för det jag vill säga - eller helt enkelt inte har något att säga? För att jag, precis som de flesta, utgår från hur jag fungerar själv? ;-)
Ja, det var något som jag funderade på idag! :-)
Carulmare - Här och läser... men den här gången har jag något att säga. Sluta inte kommentera. Jag skulle sakna dig. Ofta förstår jag kanske inte så mycket men jag försöker, ofta förstår jag fel och då blir jag kanske ledsen... men det är ju inte ditt fel. Du är klok och har så mycker bra att säga, det vore synd om du slutade dela med dig av det. Jag tycker det är väldigt bra att du är dig själv... för då slipper jag ju oroa mig för att det skulle visa sig att du var någon annan. Det är en oro jag gärna slipper. Så, nu ska jag vara tyst igen.
Du får en kram om du vill ha, annars kan du ge den till dina söta katter :)
Visionary: Jo, vi skall nog klara av det! :)
Du gick över till att tala om varför man bloggar... och inte bara om kommentarer. Jag är inte säker på att det är helt och hållet detsamma för mig... Här vet jag inte riktigt vilken kategori jag hör till... Jag har absolut ett bekräftelsebehov, det tror jag de flesta av oss har, det är så i grunden mänskligt... Egentligen är det väl inget problem heller, bara man vet att man har det. De flesta gräl uppstår, tror jag, för att man handlar omedvetet... eller förhastar sig.
Friserar gör jag också. Ibland tänker jag både noga och länge, innan jag säger något. Men friseringen har inte bara andra som mål... utan mig själv också, ännu mera mig själv. Jag går igenom mina ofta ganska grumliga motiv och försöker hitta... ett synsätt... som jag tror att jag och andra kan leva med.
Detdär med avskärmning känner jag igen. När jag har lite kommentarer, blir jag nog ledsen... men jag försöker trösta mig med att nu har jag ju arbetsro...!
Men att inte ha kontakt med läsarna, det vet jag inte om jag kan klara av det. Besöksstatistik är så... torrt! Jag vill nog veta hur mänskor uppfattar det jag skriver. Att jag bloggar är nog mycket en fråga om kommunikation. Jag vill gå ut med mina tankar om livet, mina konstnärliga försök, etc... och jag vill ha respons. Jag vill dela med mig, känna att jag är med... i livets ström - för att säga det lite grandiost... :)
Ändå funderar jag ibland på att sluta kommentera... men jag vet inte om jag skulle stå ut...! Konflikt!:)
Jag har inte tänkt färdigt, är inte mogen att ta ställning!
Å, tack, Lady Starlight! Fast inte vet jag hur mycket jag är mig själv här på bloggen. Säkert har jag inte berättat om alla fel och brister som jag har... ännu! :) Så bered dig på det värsta, om vi skulle mötas...! - En kram vill jag ändå förfärligt gärna ha... och tro inte att jag ger den åt katterna. De kan få några torra smulor kattmat... eller något! :)
Skicka en kommentar