RAKA OCH STELA

Berthold satt bakom ett skrivbord. Han såg upp, men reste sig inte. Istället vinkade han. Han vinkade och vinkade och ville hela tiden att Hariberth skulle komma närmare, gav sig inte förrän han hade gått runt skrivbordet och stod nästan inpå honom. Han ville tydligen se på honom. Noggrant. Han for med blicken över honom, upp och ner och upp igen. Själv visste han inte alls vart han skulle se.

Svetten rann längs ryggen på honom, men ändå lade han ju märke till det - hur lika de var. Berthold var förstås större. Till och med när han satt, kunde man se hur storväxt han var. Men Wiba var också lång och kraftig, åtminstone för att vara kvinna, och de hade precis samma slags hår. Brunt, men ändå så färglöst på något sätt. Det bruna gick väl mot grått, men säkert berodde det på hårstråna också, att de var så raka och stela.

Raka och stela, upprepade han för sig själv. På något sätt förstod han att det var rätt. Det var en bra beskrivning på de båda syskonen. Raka breda axlar. Stora grova fingrar. Grova regelbundna ansikten. >>>

tankar om vågskålar >