carulmare, jag tycker mycket om bilderna och texten i det här inlägget. Tycker om att den är på engelska och att jag förstår den ändå... :-)
Jag funderar på ordet "shame" och det olyckliga tillstånd man befinner sig i när man känner det. Skam, när man blir ertappad, avslöjad i något som skulle vara hemligt, något man inte vill stå för utåt. Skam, när man blir bortvald, lämnad, bedragen och inte längre "duger".
Tack, Qi. Jag kan ju inte skriva svårare... än att jag själv hänger med... och du får gärna säga till, om du märker att jag har gjort något språkfel. (Det gäller andra som läser också.)
Men det finns fördelar med engelskan också. Att tänka på ett annat språk hjälper mig att komma loss från det invanda, att hitta det viktigaste i mina svenska texter. Dethär om skammen finns mera utförligt i ett bokavsnitt också, se Familjemiddagen.
Intressant det du skriver om skammens två betydelser... Kanske är det ändå samma känsla av att inte duga... inför någon som betyder något för en. Orsaken till att man har hemligheter är väl oftast att man inte vågar säga som det är? Det skulle inte vara bra nog... Den som har hemligheter och ändå känner att han duger som han är... skäms väl inte, om han blir avslöjad?
Skam har nog olika betydelser från person till person. Vi lär oss att skämmas när vi är barn. Det är då ordet får sin "laddning".
Alla hemligheter är inte skambetyngda. Men de som vi har och det som vi egentligen inte tycker om hos oss själva, och inte vill avslöja. Jag har flera... :-)
Men det är klart, i en totalt trygg relatin där jag känner mig helt trygg att visa vem jag är där kanske skammen försvinner.
Men samtidigt, vill jag verkligen veta allt om någon annan? Är inte hemligheter något vi alla har och bör ha?
Ja, det är sant. Visst kan man ha hemligheter som man inte skäms för... Och ibland kan jag känna skam, om jag berättar något som jag innerst inne vet att jag borde behålla för mig själv. Då kan det kännas som ett svek mot mig själv... Så, ja. Allt behöver man nog inte säga högt.
Sedan kan man ha hemligheter som man visserligen skäms för... men som ändå inte verkar så viktiga... att man för hälsans skull?? behöver ta upp och titta på dem... Är det så du menar? Ja, jag vet inte. Vissa saker vet man ju att alla skäms för... så man behöver kanske inte tala om dem så mycket. De gör en inte osäker på ens eget värde, eftersom man vet att andra känner på samma sätt. Men ibland kan ju hemligheter bli för tunga att bära... och det är väl då som man behöver få tala om dem, få höra någon säga att man fortfarande är helt okej...
Tunga hemligheter, de som tynger ner ens personlighet och gör att man inte vågar leva "på riktigt" de behöver man dela med någon som kan se på dem utifrån och säga, "jamen, det behöver ju inte vara så, det kanske kan vara så här i stället?" Hemligheter, och även annat, ser annorlunda ut beroende på om man ser in i sig själv eller om man ser på någon annans. Jag tror att man ibland behöver hjälp av den distans som någon annan har för att förstå vad som sker med en. Jag träffar en psykolog som hjälper mig med detta och det hjälper mig att se annorlunda på saker som hänt mig och som jag gått och burit på.
Det är en rikedom att kunna vända på saker och ting, att kunna välja synsätt... Det hade jag egentligen ingen aning om förut, före psykosen. Jag trodde nog att mina tankar och värderingar skulle hålla för tid och evighet... Men att kunna välja kan också kännas tungt och förvirrande. Gör jag rätt nu? Vad blir följderna av dethär?
Fint att du har en psykolog som du har förtroende för. Jag skall få en ny nästa vecka, via arbetsförmedlingen...
Minns en tid när det var en stor skam att gå till en psykolog...
Läser och tänker. Hoppas din nya psykolog blir bra för dig, att det stämmer liksom. Qi har nog rätt, att hjälp behövs för att kunna kliva vid sidan av och titta på "sig". Jag behöver det i alla fall.
Hoppas du får en fin dag idag. Här är alldeles stjärnklart, det var evigheter sedan jag såg så många stjärnor. Eller så var det evigheter sedan mina ögon kunde se dem.
Tycker mycket om texten, ja, bilderna och texten kompletterar varandra på ett mycket bra sätt.
Hemligheter och skam, märkligt - det är temat för den roman jag håller på med (för evigt?). Fascinerande område. Talade med 9-årige sonen om ämnet häromkvällen. Han förstod precis vad jag talade om, medan många vuxna inte fattar ett smack.
Och jag läser och funderar... försöker förstå. Jag har läst artiklarna i SvD (var det väl?) som flera bloggare nämnt (bl a Lady S), och... jag tänker att... jag förstår nog inte riktigt vad "skam" innebär, inte den där djupa som påverkar hela ens personlighet... så jag läser era resonemang och försöker lära mig. Försöker förstå. Tack för att ni skriver så fint som ni gör, allihop.
Tack själv, Visionary. Du är så fin och ärlig... Jag har några tankar om den djupa skammen, om hur den går in i personligheten... som jag tror jag skall återkomma till. Måste bara vänta på lite mera kraft...
12 kommentarer:
carulmare, jag tycker mycket om bilderna och texten i det här inlägget. Tycker om att den är på engelska och att jag förstår den ändå... :-)
Jag funderar på ordet "shame" och det olyckliga tillstånd man befinner sig i när man känner det. Skam, när man blir ertappad, avslöjad i något som skulle vara hemligt, något man inte vill stå för utåt. Skam, när man blir bortvald, lämnad, bedragen och inte längre "duger".
Tack, Qi. Jag kan ju inte skriva svårare... än att jag själv hänger med... och du får gärna säga till, om du märker att jag har gjort något språkfel. (Det gäller andra som läser också.)
Men det finns fördelar med engelskan också. Att tänka på ett annat språk hjälper mig att komma loss från det invanda, att hitta det viktigaste i mina svenska texter. Dethär om skammen finns mera utförligt i ett bokavsnitt också, se Familjemiddagen.
Intressant det du skriver om skammens två betydelser... Kanske är det ändå samma känsla av att inte duga... inför någon som betyder något för en. Orsaken till att man har hemligheter är väl oftast att man inte vågar säga som det är? Det skulle inte vara bra nog... Den som har hemligheter och ändå känner att han duger som han är... skäms väl inte, om han blir avslöjad?
Skam har nog olika betydelser från person till person. Vi lär oss att skämmas när vi är barn. Det är då ordet får sin "laddning".
Alla hemligheter är inte skambetyngda. Men de som vi har och det som vi egentligen inte tycker om hos oss själva, och inte vill avslöja. Jag har flera... :-)
Men det är klart, i en totalt trygg relatin där jag känner mig helt trygg att visa vem jag är där kanske skammen försvinner.
Men samtidigt, vill jag verkligen veta allt om någon annan? Är inte hemligheter något vi alla har och bör ha?
Ja, det är sant. Visst kan man ha hemligheter som man inte skäms för... Och ibland kan jag känna skam, om jag berättar något som jag innerst inne vet att jag borde behålla för mig själv. Då kan det kännas som ett svek mot mig själv... Så, ja. Allt behöver man nog inte säga högt.
Sedan kan man ha hemligheter som man visserligen skäms för... men som ändå inte verkar så viktiga... att man för hälsans skull?? behöver ta upp och titta på dem... Är det så du menar? Ja, jag vet inte. Vissa saker vet man ju att alla skäms för... så man behöver kanske inte tala om dem så mycket. De gör en inte osäker på ens eget värde, eftersom man vet att andra känner på samma sätt. Men ibland kan ju hemligheter bli för tunga att bära... och det är väl då som man behöver få tala om dem, få höra någon säga att man fortfarande är helt okej...
Tunga hemligheter, de som tynger ner ens personlighet och gör att man inte vågar leva "på riktigt" de behöver man dela med någon som kan se på dem utifrån och säga, "jamen, det behöver ju inte vara så, det kanske kan vara så här i stället?" Hemligheter, och även annat, ser annorlunda ut beroende på om man ser in i sig själv eller om man ser på någon annans. Jag tror att man ibland behöver hjälp av den distans som någon annan har för att förstå vad som sker med en. Jag träffar en psykolog som hjälper mig med detta och det hjälper mig att se annorlunda på saker som hänt mig och som jag gått och burit på.
Det är en rikedom att kunna vända på saker och ting, att kunna välja synsätt... Det hade jag egentligen ingen aning om förut, före psykosen. Jag trodde nog att mina tankar och värderingar skulle hålla för tid och evighet... Men att kunna välja kan också kännas tungt och förvirrande. Gör jag rätt nu? Vad blir följderna av dethär?
Fint att du har en psykolog som du har förtroende för. Jag skall få en ny nästa vecka, via arbetsförmedlingen...
Minns en tid när det var en stor skam att gå till en psykolog...
Läser och tänker. Hoppas din nya psykolog blir bra för dig, att det stämmer liksom. Qi har nog rätt, att hjälp behövs för att kunna kliva vid sidan av och titta på "sig". Jag behöver det i alla fall.
Hoppas du får en fin dag idag. Här är alldeles stjärnklart, det var evigheter sedan jag såg så många stjärnor. Eller så var det evigheter sedan mina ögon kunde se dem.
Kram på dig rara du.
Tycker mycket om texten, ja, bilderna och texten kompletterar varandra på ett mycket bra sätt.
Hemligheter och skam, märkligt - det är temat för den roman jag håller på med (för evigt?). Fascinerande område. Talade med 9-årige sonen om ämnet häromkvällen. Han förstod precis vad jag talade om, medan många vuxna inte fattar ett smack.
Ja, hoppas vi skall förstå varandra, psykologen och jag... Jag undrar om jag borde lära mig mera om att se mig själv utifrån...
Kriser är förfärliga, Lady S... men det är möjligt att man blir mera känslig för stjärnhimlar... och sånt. :) Kram till dig också.
Nej, men Amber! Det är också temat för min evighetsroman... Håhå! Jag blir alldeles tagen!:)
Och nyfiken. Vill du inte berätta mera om din bok...?
Själv har jag börjat söka nya sätt att få fram innehållet i min bok... Kanske var det inte just en roman som jag skulle skriva?
Vad roligt att du tyckte om dehär inläggen!!
Och jag läser och funderar... försöker förstå. Jag har läst artiklarna i SvD (var det väl?) som flera bloggare nämnt (bl a Lady S), och... jag tänker att... jag förstår nog inte riktigt vad "skam" innebär, inte den där djupa som påverkar hela ens personlighet... så jag läser era resonemang och försöker lära mig. Försöker förstå. Tack för att ni skriver så fint som ni gör, allihop.
Tack själv, Visionary. Du är så fin och ärlig... Jag har några tankar om den djupa skammen, om hur den går in i personligheten... som jag tror jag skall återkomma till. Måste bara vänta på lite mera kraft...
Skicka en kommentar